Löparen Markus Torgeby har fascinerat oss sen vi hörde talas om honom första gången.
Han är ambassadör för skotillverkaren "Icebug" och så här står det på deras hemsida:

När Markus Torgeby var 20 år gammal lämnade han allt. Under fyra år levde han ensam i en kåta i den jämtländska skogen. Han sprang, frös, åt gröt och tvingades lära sig att bara vara. Till slut var han redo att återvända till samhället. Med sig tog han en enorm mängd erfarenheter som han nu använder för att sprida kunskap om ett annat sätt att se på löpning. Och livet. 

Nu bor han tillsammans med fru och barn i ett hus utanför Åre och arbetar som föreläsare och författare. Han har skrivit boken "Löparens hjärta" och medverkade i dokumentären "Löparen".


Markus Torgeby - a different way of looking at running_Swedish from Icebug on Vimeo.


Klipp från filmen "Löparen"

I lucka 19 tänkte vi ge lite tips på olika vegetariska proteinkällor, för ja, de finns! Alla vegetarianer, framförallt de som tränar en del har garanterat fått stå till svaras för sitt kostval ett antal gånger. Och det är alltid proteinet som folk undrar om man får i sig tillräckligt av någon anledning. (Både de som undrar på riktigt och de som tycker kött är coolt och vill trycka ner en lite). Precis som om kosten skulle bestå utav 50% protein... Nej, enligt Livsmedelsverkets rekommendationer bör ens kost bestå av 10-20% protein. Vilket inte är särskilt svårt att få i sig även för en vegetarian. Läs mer här.

Här kommer några proteinrika vegetariska basvaror, vissa behövs tillagas, andra kan man äta som de
är. De är bra att alltid ha hemma i skafferiet i alla fall!

Olika bönor, ärtor och baljväxter. 
En basvara som vi nog använder allra mest är bönan. Man kan ha det i sallader, göra burgare, olika bollar eller steka dem och ha dem i tacos! Den vi använder mest är svarta bönor och de vi tycker är enklast att arbeta med om man ska forma något. Kikärtor är något som används i många recept, t.ex falafel! Linser tillhör ärtväxter och röda linser är något vi använder mycket. Framförallt i tacos och när vi gör vegetarisk köttfärssås. De smakar inte så mycket och funkar därför utmärkt som utfyllnad och att krydda med det man vill. :)

Proteininnehåll per 100 g för några bönor och linser  (torrvikt)
- sojabönor/edamamebönor 34g
- kikärtor 20g
- kidneybönor 22g
- röda linser 27g
Quorn 

I dagens lucka, nummer 20 i raden, tänkte vi dela med oss av en dröm vi har: att bygga och bo i ett litet, fiffigt "compact living" hus. I USA fick "tiny house"-rörelsen genomslag i samband med finanskrisen 2008. Människor som behövde eller ville bo litet och billigt, ofta självförsörjande, utan att behöva ta stora lån byggde sina egna små hus. Ibland flyttbara små hus på på hjul och ofta av miljövänliga och/eller återanvända material.

Fia har haft med sig tankar om "fiffiga" små hus sen längre tillbaka och sen vi flyttade till Mora och bodde två år på internat har vi drömt om att bygga oss ett eget litet "tiny house". Just nu hyr vi en liten stuga på 50 m2 och i den har vi utforskat våra bostadsbehov och funderat över vad vi vill ha och behöver.

Det som lockar med att bo litet är bla. att få en lite enklare tillvaro utan så mycket prylar och mindre behov av städning, skötsel och underhåll. Bor man litet måste man rensa bort onödiga saker och tänka till när man handlar nya. I ett större hus blir det lätt mycket yta som inte används så effektivt och det hade varit kul att fundera ut fiffiga lösningar som gör att man kan få in de funktioner vi vill ha på en mindre yta.

När man gillar att hålla på med olika idrotter behöver man ju en hel del utrustning och vi tänker att vi även fortsatt kommer behöva förvaringsutrymmen för skidor, cyklar etc. Däremot tror vi inte att vi behöver så stor boyta.

En annan aspekt av små hus: mys och närhet! De här små tunnorna har vi övernattat i nere i Alperna

Den ekonomiska aspekten; att slippa stora lån och kostader för uppvärmning och underhåll, är självklart också en anledning till att vi är nyfikna på att bo mindre (och inte behöva jobba heltid).

Det finns massor av kul att titta på och inspireras av på nätet när det kommer till "tiny houses".
Filmen nedan är tex. från den här youtube-kanalen.


 

Dagens lucka handlar om (klimat-)tomtar och troll. Världens klimatforskare är eniga om att klimatförändringarna idag sker oroväckande snabbt pga mänsklig påverkan. Ändå är klimatförnekare, eller klimatskeptiker som de ofta kallar sig själva, vanligt förekommande.

Så vanliga att Chalmers nu etablerat världens första forskarnätverk kring klimatförnekelse för att synliggöra hur förnekelse göder oförmågan att agera.

"Två starka grupper har gått samman i den här frågan: utvinningsindustrin och högernationalister. Kombinationen gör frågan aktuell på ett oerhört mycket mer dramatiskt sätt än tidigare, samtidigt som tidsspannet som vi har på oss att agera krymper"säger Martin Hultman, docent inom vetenskap-, teknik-, och miljöstudier i en artikel i Chalmers magasin

Fokus för forskarnätverket "Centre for Studies of Climate Change Denialism", som kopplar ihop ett 40-tal av de främsta vetenskapliga experterna på området, ligger främst just på att förstå hur högernationalister, utvinningsindustrin och konservativa tankesmedjer sprider argument mot klimatåtgärder, hur de påverkar politiken och legitimerar det vardagsförnekande som de flesta gör sig skyldiga till då och då enligt Martin Hultman.

"Vi försöker förstå vilka hinder som finns för att samhället och vi människor ska ta klimatvetenskapen på allvar. Ett viktigt mål är också att ge förslag till hur en mer effektiv klimatkommunikation kan se ut."

"Tekniken har alltid påverkats av makt och värderingar, av makthavares och företags agerande."

"Jag har två insikter i mig. Jag vet hur länge kunskapen om klimatförändringarna har funnits och hur många som har motarbetat den under lång tid. Då kan jag tänka: Vi har inte en chans, vi kommer att bränna planeten. Men samtidigt är det vi människor som bygger och upprätthåller vår värld, och det har tidigare i historien skett stora skiften i makt och värderingar - som medborgarrättsrörelsen, kvinnors rösträtt, avskaffande av slaveriet. I samband med sådana former av maktförändringar kommer också lagstiftning, tekniska lösningar och politiska förändringar."




Exempel på kända klimatförnekare är tex. Donald Trump och "Stockholmsinitiativet".

Psykologilektorn Kirsti Jylhä som doktorerat och skrivit avhandlingen "Ideological roots of climate change denial" säger i en artikel i "Modern Psykologi" att det finns en hög vetenskaplig överensstämmelse i klimatfrågan. Uppskattningsvis 97 procent av klimatforskarna är ense om att klimatet förändras på grund av mänsklig påverkan. Men varifrån kommer den motsatta synen?

"Analyser har visat på att majoriteten av motbevisen inte grundar sig på vetenskapliga källor, utan att det medvetet skapas felaktiga motbevis till klimatforskningen, med syfte att väcka osäkerhet och tvivel hos allmänheten. Den taktiken är inte ny, utan har använts bland annat inom tobaksindustrin. På 1960-talet upptäckte man att om man lyckas skapa tvivel kring forskningsresultat om rökningens hälsoeffekter, så kommer allmänheten inte att lita på resultaten och med högre sannolikhet fortsätta att röka. Liknande strategier har använts i klimatfrågan, där till exempel vissa oljebolag har stöttat och finansierat så kallade förnekelsemaskiner (denial machines) som sprider felaktig information."

Hon fortsätter vidare:

"De flesta av oss är inte klimatforskare, och därför kan vi inte generellt förväntas kunna avgöra vilka utsagor som bygger på pålitliga vetenskapliga bevis och vilka som är fabricerade. Och om allmänheten ges bild av att det råder stor oenighet i klimatfrågan bland forskare, tas beslutet om vilka man ska lita på utifrån andra grunder än de vetenskapliga. Från en psykologisk synvinkel är det en viktig fråga vilka faktorer som påverkar viljan att lyssna på eller motstå varningarna om klimatförändringar."

Bild från studien "Kommunikativa målgrupper i klimatfrågan" från Naturvårdsverket

Idag har vi varit nere i Ramsåsa och sprungit juljogg och julfikat hos våra vänner och klubbkamrater Oskar och Tina. Tiden har inte räckt till för något långt inlägg så temat "minimalism" passar bra idag. ;-)

Dagens lucka blir några tips på temat minimalism:

- Bloggen Minimalisterna (Tex. det här inlägget "Därför köper vi saker vi inte vill ha")

- Filmen "Minimalism - a documentary about the important things"


Minimalister försöker leva ett enklare liv med färre prylar och vissa drar det så långt som att leva med endast 100 ägodelar; "100 thing challenge". En annan utmaning är "Project 333". Projektet går ut på att välja ut 33 plagg inklusive ytterkläder, skor, accessoarer och smycken, och använda dessa under 3 månader. (De 33 plaggen verkar dock utesluta underkläder, myskläder hemma, träningskläder samt oundvikliga accessoarer som bröllopsring.)
Hur många ägodelar eller klädesplagg behöver du för att leva det liv du vill?

Idag är det julafton och dags för sista luckan i vår julkalender. Vi är som vanligt i Skåne och firar en (grön) jul men i år har julvädret varit bättre än på länge och ett vitt tunt lager med snö lyser upp tillvaron lite.

Lilos första juljogg

Att göra den här kalendern har varit både frustrerande, roligt, intressant och lärorikt. Det har gett oss en anledning att sätta oss in i några olika frågor som vi inte tidigare haft så bra koll på och fundera över vad vi kan göra för klimatet.

Som Greta Thunberg konstaterade:
”Om några skolbarn kan få rubriker över hela världen genom att bara inte gå i skolan på några veckor, tänk då på vad vi skulle kunna göra tillsammans om vi bara ville”

Att ha ångest över klimatförändringarna leder ingenstans och det är lätt att skjuta över allt ansvar på någon annan. Men det som säljs i butiker (tex. utländskt kött och engångsprodukter i plast) hade inte kunnat säljas om det inte fanns någon efterfrågan och saker som belastar miljön måste kanske beskattas hårdare för att grönare alternativ ska kunna växa fram.

Greta Thunberg visar vad en enskild individ kan åstadkomma. Dina vanor kan vara en del av något mycket större. :) Med det önskar vi er alla en riktigt god grön jul!

Tänk att det gick! Det gick ju inte som jag tänkt mig men det gör det väl aldrig, inte på ett 100 miles lopp i alla fall. Men i mål tog jag mig och det är jag grymt nöjd och jäkligt stolt över. För två år sedan sprang jag loppet och fick då bryta. Nu i efterhand tror jag att anledningen var att jag inte ville det tillräckligt mycket, det var liksom inte till vilket pris som helst. Ni kan läsa om loppet här. (I inlägget har jag andra anledningar till att jag bröt, utifrån vad jag upplevde då). Loppet 2017 blev första loppet som jag brutit och det har satt sig djupt. 2018 blev det inget men i år var de dags för revansch. Inga blåsor eller skador skulle stoppa mig, då fick det genomlidas! I mål skulle jag till vilket pris som helst, detta var det viktigaste loppet i mitt liv hittills. En målgång var värt att riskera skidsäsongen över. Jag fick inte lov att bryta!!

Information och pepp innan loppet Foto: Stefan Fahlstedt

Träning inför:
Träningsupplägget under sommaren har till stor del var inriktat mot Kullamannen. Mer löpning, mindre rullskidor. I våras cyklade jag en del också för att grunda med bra benstyrka. Det är några pass jag sett som nyckelpass:

• Ultraintervaller i början av sommaren. Jag och Erik (en ledare från Team Nordic Trail) sprang 1 mil var 3:e timme i 24 timmar. Totalt 8 mil.
• Distanspass i backe. Jag har kört ett flertal pass då jag bara sprungit upp och ner i en slalombacke. Från 3 till nästan 6 timmar. Rekordet blev 16 vändor i Gopshusbacken. 
• Löptävlingar. Enklaste sättet att testa sig själv och enkelt få ihop distans. I sommar har jag sprungit: Österlen Spring Traill 60k, Moraloppet 29k, Bjäre Trail Run 50 k, Vildmarksloppet 30 k och Uka Pain 100 k. 
• Långa cykelpass. Att sitta på mtb:n i 4 timmar ger bra benstyrka och gör att man får in lite pauser i löpningen. 
• Bålstyrka. Jag har varit ganska flitig med att köra korta (30 min) styrkepass. I princip bara kört träning för bålen och sätet.

För två år sen gjorde vi vårt första försök att avverka den magiska sträckan "100 miles", dvs. ca. 16  svenska mil. Några år tidigare skulle vi aldrig haft en tanke på att göra något så galet. Men man kan ju ändra sig och tur är väl det! ;-)

En anledning till att vi ändrat oss och inte längre tycker att det är helt orimligt att springa 16 mil är vår kompis Oskar som sprang UTMB sommaren 2016. Hösten efter det sprang vi vårt första ultralopp, som faktiskt råkade vara just Kullamannen, fast då "bara" 66 km.

Förra gången jag gjorde ett försök på sträckan var jag gravid i vecka 15 och hade absolut inte inställningen att ta mig i mål till vilket pris som helst. Den gången satte ljumskar och rumpa stopp och jag visste inte riktigt vad som var kopplat till förändringar i kroppen på grund av graviditeten. Därför var det nu väldigt spännande att få göra ett nytt försök. Den här gången var inställningen mer att ta mig i mål till vilket pris som helst. Jag hade varit med om en intressant händelse när jag sprang Älvdalen Backyard Ultra i somras som jag hade med mig under loppet. Då hade jag ont i en ljumske redan från start och var beredd att få kliva av. Jag bestämde mig för att fortsätta så länge det inte blev värre och efter kanske åtta varv släppte det onda oväntat! Det hade jag aldrig upplevt om jag brutit och det ger hopp när saker och ting gör ont under långa lopp. Allt kanske inte alltid blir värre, även om man lätt tror det. En annan sak jag hade med mig från ÄBU var att inte bryta inne i kontrollen. Det störde jag mig på i efterhand. Jag gav upp mentalt och var just då helt inställd på att kliva av istället för att fortsätta ut på varv 16.

Ganska oväntat var det första inget jag fick nytta av under Kullamannen. Jag hade aldrig ont på det sättet under loppet. Helt fantastiskt. Desto mer störigt var det att min "svaga länk" under loppet var mina stortå-naglar, framförallt högerfotens, och svullna fötter.

På tal om den andra erfarenheten från ÄBU så hade jag och Adam kommit överens om några enkla regler i bilen på väg ner till Skåne som skulle öka våra chanser att ta oss i mål.

Regel nummer ett var att vi absolut inte fick bryta inne på varvningen på hotellet i Mölle. De flesta som bryter Kullamannen bryter i kontrollerna, inte ute längs banan. Att ge sig ut från hotellet minskar alltså risken att bryta och ökar chansen att komma på andra tankar om man nu skulle överväga något annat än att fortsätta.

Några andra saker vi kom överens om var att inte bryta innan vi:
- testat att lyssna på musik
- ringt varandra
- tagit en powernap

Starten skulle gå 9.00 från Båstad men precis när vi satt oss i bilen hos Adams föräldrar i Ängelholm hade Adam sett på facebook att starten var framflyttad en timme pga problem med bussarna som skulle transportera löpare från Mölle till starten. Lite snopet och vi funderade ett tag på om det var en manöver från arrangörerna för att rubba våra cirklar. ;-) Men vi gick in en stund, jag fick tid att skriva en "innehållsförteckning" till mina två dropbags som jag inte hunnit innan, och snart var vi på gång igen.

Banan i år var enligt anmälan 17,4 mil. Den hade förlängts sen vi sprang (försökte springa) den för att ge maximala (6) kvalificeringspoäng till UTMB. Det innebar att vi skulle springa en extrasväng åt fel håll i Båstad och en extrasväng ute på Kullaberg, utan att komma till varvningen i Mölle, innan vi skulle ge oss ut på varvet där. Blö blö. Som att det inte var tufft nog för oss.

Starten har gått! Foto: Stefan Fahlstedt/Kullamannen

När starten gick hade jag som första mål att fira när det bara var 100 miles kvar att loppet! ;-) (Vad jag inte visste då var att 17,4 mil inte var en helt korrekt avståndsangivelse utan att loppet enligt de flestas GPS-klockor var över 18 mil....) Min plan var att ta det riktigt lugnt inledningsvis. Förra gången gick det nog lite väl snabbt på de lättlöpta partierna och nu försökte jag hålla igen ännu mer. Hålla nere pulsen och "utflyktsspringa" enligt devisen "Det är farten som dödar". Så sant! Gå kan man ju göra hur länge som helst och det gäller att hitta löpfarten som gör att man kan fortsätta riktigt länge.

Vi fick sällskap av kossor, hästar och får under loppet (Adam såg en säl också...) Foto: Stefan Fahlstedt/Kullamannen

Jag tänkte mig loppet uppdelat i två delar. En flack transportsträcka med mer löpning ut till Kullaberg och ett kuperat ultralopp med mycket stavgång ute på Kullaberg. "Transportsträckan" var dock ungefär lika lång som Ultravasan som jag sprang för första gången i somras. Mitt distansrekord annars var från ÄBU där jag sprang 15 varv/10,5 mil.

Långt där borta skymtar Kullaberg

Men skulle jag tänka på hela distansen direkt hade jag blivit tokig. Jag försökte stänga av och inte tänka så mycket på det som låg framför utan vara glad över de små framstegen jag gjorde. Hovs hallar, jippie! Fyllde flaskorna med vatten på en toa. Jäklar vad de blåste. Tur att det är samma för alla. Torekov, hurra! Jag och Erik från TNT sprang på varandra lite då och då. Han sprang och gick om vartannat och jag kom ifatt ibland. Jag försökte springa helt och hållet som jag själv kände passade och inte anpassa mig efter löpare runt omkring.

Första riktiga kontrollen väntade i Ängelholm efter 55 km. Jag insåg att jag skulle velat ha med mig något mer ätbart på vägen dit, typ en macka, men fick nöja mig med snickers, banan och godis. Det var väldigt skönt att ha sprungit den här sträckan tidigare. Det var mindre långtråkigt och gick snabbare framåt än jag befarat. Det blåste dock mer än väntat och jag hade svårt att inte störa mig på att det skulle behöva vara ännu tuffare än det behövde. Onödigt! Men som jag tidigare konstaterat; samma sak för alla så bara att bita ihop.

Tidsuppfattningen blir helt skum när man vet att man har så många timmar framför sig. Det är som att hjärnan går in i ett försvarsläge och timmarna försvinner snabbt.

Jag tyckte att det var väldigt skönt att ha sprungit banan tidigare och ha hyfsad koll på vad som väntade längs vägen. Det var skönt att se Ängelholm på håll och veta att det snart var dags för lite mat.

Framme i Ängelholm Fortfarande skymtar Kullaberg långt där borta

Efter ungefär 6 h och 45 minuter sprang jag in i kontrollen i Ängelholm. Jag hade ingen lust att slösa bort för mycket tid i kontrollen och riskera att stelna till utan försökte vara så snabb jag kunde. Jag sprang bort och tog soppa, buljong och bulle direkt för att få i mig något varmt och tog med det till min dropbag där jag bytte tröja, strumpor och skor. Jag hade sprungit i mina rödvita salomonskor till Ängelholm men bytte till de svartröda med lite grövre sula. I kontrollen dök Adams pappa upp. Han hade missat Adam i kontrollen men hunnit få några ord med honom någonstans efter. Adam var då ungefär en timme framför. När jag bytt kläder och tagit på mig pannlampan och fyllt på med det jag ville ha med mig från dropbagen försökte jag äta lite till och dricka lite kaffe. När jag var på väg ut ur kontrollen upptäckte jag att det fanns ett släp med dropbags som det stod "till mölle" på och jag insåg att man skulle ställa sin dropbag där. (Vissa hade anhöriga som tog hand om deras dropbags så jag antog att det var säkrast att ställa dit den eftersom jag hade lite saker i den jag gärna ville få ut till Mölle.) Så jag sprang tillbaka till min plastlåda och svor lite över att behöva kånka runt på den. ;-)

Sen sprang jag ut från kontrollen, ut i mörkret i Kronoskogen. Jag sprang ut helt ensam och blev osäker på om jag sprang rätt. Det var inte så lätt att se markeringarna och jag fick stanna och titta noggrannare några gånger. Såg att det kom folk efter i alla fall så det vara bara att fortsätta. Återigen skönt att vara i en skog som jag sprungit ganska mycket i även om allt ser väldigt annorlunda ut på natten.

Sist jag var där i mörkret hade jag ont och gick mer än jag sprang. Nu kändes det betydligt bättre. Jag var lite orolig att jag stoppat i mig för mycket mat men det verkade funka ganska bra. Nästa anhalt mentalt var Farhult. Det var där jag bröt sist. Efter Ängelholm började det vara lite klurigt att hitta på sina ställen. Skåneledens markeringar syntes inte alls bra i mörkret. Jag slog följe med en finsk kille en liten stund och vi trodde först att vi sprungit fel någonstans när vi inte sett några reflexer på länge men just det partiet kände jag igen sen förra gången och en stund senare sprang vi på Tina och några andra mitt ute i mörkret. Vissa löpare hade varit duktiga och lagt in GPX-fil på sina klockor och jag höll mig till de som verkade ha koll på banan när jag insåg att jag själv inte hade koll på läget. Det var flera ställen det helt plötsligt dök upp löpare från andra håll och jag funderade på vem som gjort bäst vägval...

Farhult var som sagt en milstolpe! Jag firade min ankomst med att gå på toa och fylla mina flaskor på en strandtoalett. ;-) Nu var jag ute på okänd mark!

En riktig höjdpunkt under loppet var kontrollen i Svanshall. Här bjöds det på en sjukt god hembakad chokladkaka och riktigt gott kaffe. Jag tog med en kaffe från kontrollen och gick och njöt av den och den goda eftersmaken av kakan en stund. Jag och Adam hade haft några avstämningar via messenger och han var ungefär 7-8 km framför. Han verkade dock ha det tuffare än mig och skrev att han gick mycket och hade ont i benhinnorna. Än så länge kände jag mig helt ok.

I Arild firade jag att Ultravasan-distansen var avklarad. Det var dock svårt att inte samtidigt tänka tanken att det var nästan var lika långt kvar i sträcka. Dvs. betydligt mycket mer i tid än jag redan sprungit. När vi sprang de tre varven ute på Kullaberg för några år sedan tog det mig ungefär 10 timmar. Nu skulle vi springa nästan fyra varv efter över 9 mils löpning. På Vasaloppet brukar jag roa mig med att räkna mellantider och försöka uppskatta sluttider men här var det livsfarligt att tänka för mycket på allt som låg framför. Det är ju helt stört! Man kan inte springa så här långt. Eller framförallt inte så länge som jag skulle bli tvungen att hålla på. Jag började tvivla på att jag ens skulle kunna hinna innan bryttiderna.

Jag hade längtat efter att komma ut på Kullaberg och få börja den delen av loppet. När jag var på väg ut på extraslingan som man sprang första gången man kom ut mötte jag Adam. Det var skönt att se honom och efter en snabb kram och puss sprang vi vidare åt varsitt håll och jag sa lite skämtsamt att jag snart skulle komma ikapp honom när han beklagade sig över sina ben. När jag sprungit varvet och kom tillbaka till samma punkt insåg jag hur långt före han var...;-)



Ute på Kullaberg började de riktiga utmaningarna under loppet. Skåneleden ute på Kullaberg är inte representativ för terrängen i Skåne i övrigt och den är tuff att springa dagtid. Nu var det becksvart och min pannlampa lös inte alls så bra som jag tänkt mig. (Så här i efterhand inser jag att jag hade haft igång den ganska länge när jag kom ut till Kullaberg.) När jag hade löpare bakom med starka lampor såg jag bara min egen skugga. En av de jobbigare delarna på banan var ett stenparti längs stranden. Det var inte alls långt egentligen men det kändes livsfarligt när jag balanserade runt på stenarna utan att se ordentligt. Jag tog det lugnt för att inte riskera att trilla. Ett annat jobbigt parti var ett utförsparti som var väldigt geggigt och halt. Jag hade bestämt mig för att inte ta med stavarna från Ängelholm utan hämta upp dem i Mölle och blev lite osäker på om det varit så smart när jag försökte ta mig ner hållandes i grenar på träden som kantade stigen. Utförspartiet följdes av det sjukaste partiet längs banan; en repklättring uppför en nästintill lodrät backe. Det kändes inte alls säkert när jag hängde där i repet och slet mig upp. Hur skulle jag orka göra det här tre gånger till mycket tröttare?

Stenpartiet

Längst ut på Kullaberg

Banans högsta punkt var på Håkull. Klättringen dit var inte lika farligt som jag väntat mig. Benen kändes ändå helt ok för att ha hållit på så länge. De hade kommit in i lunken bra tyckte jag och blev inte tröttare. Men nu var min pannlampa väldigt svag. Jag hade försökt växla mellan det högsta och lägsta läget och dra ut på batteribytet eftersom jag hade insett att jag hade dålig koll på hur länge de olika batterierna egentligen varade. Efter Håkull slutade den lysa helt och jag fick fram extrapacket och satt i mörkret och pusslade ihop sladdarna. Erik passerade och undrade om jag behövde hjälp men jag kände att jag hade koll på läget och lät honom springa vidare. Det var väldigt skönt att kunna se ordentligt igen! Någonstans efter Håkull fick jag sällskap av några löpare, varav en hade bestämt sig för att bryta i Mölle, och vi hade ett roligt samtal som gav positiv energi.

Halv fyra på natten sprang jag in i på hotellet i Mölle för första gången. Två timmar tidigare hade jag fått ett meddelande från Adam att han var där och jag kände mig ganska hopplös. Jag hade börjat bli väldigt sömnig och hade börjat komma till insikt om att det här skulle ta en evighet och jag skulle få mer mörkerlöpning i slutet av loppet än jag hoppats på. Jag bytte strumpor och skor till mina grövsta Salomonskor "Speed" men insåg att mina fötter var väldigt svullna och att skorna klämde mycket. Stortårna hade börjat göra ont under varvet och det kändes inte alls bra. Kroppen kändes helt ok i övrigt men jag passade på att smörja in knän och smalben med kylande liniment. Jag fick i mig bra med mat, varm vegetarisk soppa och bröd. Inser nu att jag inte minns riktigt vad jag gjorde vilket varv men tror jag tog med mig några tunnbrödsrullar och fyllde min extraflaska med grön smoothie på första varvningen. Och så tog jag med mina stavar. Erik var i varvningen när jag kom dit och vi sprang ut samtidigt.

Bild på varvningen från Kullamannens hemsida

Så god! Ny ultraenergi-favorit.

Jag var så sjukt trött och ganska tidigt på första riktigt varvet där ute ville jag bara blunda och lägga mig ner. Jag lät Erik springa ifrån igen så jag kunde driva omkring som en zombie i fred....;-) Jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna och blundade och tittade i kors om vartannat. Jag ringde Adam och beklagade mig och grät en skvätt. Sen började jag snegla efter ett ställe jag kunde lägga mig ner och ta en powernap. Jag lät bli att berätta om min plan för Adam. Jag ville inte gå bort från stigen utan la mig bara ner rakt upp och ner vid ett träd. Jag ställde klockan på telefonen på 6 minuter och släckte pannlampan. Hoppades att jag inte skulle synas så mycket men märkte ganska omgående att det inte gick så bra. Fick några frågor från förbipasserande som undrade om jag var ok men fick i alla fall ligga ner och blunda några minuter. Insåg att det inte gjorde varken till eller från men fick i alla fall tid att komma på en ny plan. Jag springer aldrig med musik i vanliga fall men hade stoppat ner ett par hörlurar i dropbagen för nödfall. Dem hade jag dock inte haft en tanke på att hämta upp i Mölle så jag körde på det enda alternativet: högtalaren på telefonen. Det var en sån lättnad när jag insåg att musiken fick mig på bättre tankar och kunde mota bort tröttheten. (Jag ber dock om ursäkt till ev. traumatiserat djurliv och medlöpare på Kullaberg så här i efterhand.) Utan Rage against the machine undrar jag om jag hade kunnat ta mig i mål....


Nu började det ljusna och sömnigheten blev mindre påtaglig en stund. Rage against the machine fick dock fortsätta hålla mig och mina demoner sällskap. "Fuck you, I wont do what you tell me". Andra gången uppför repet insåg jag att jag hade dragit mig upp i armarna första gången och att det var mycket lättare att klättra med benen och bara hålla i repet som säkerhet. Haha. Allt blir inte alltid värre under ultralopp! ;-) Dessutom hörde jag på första varvet något om att den här delen av banan skulle ändras i samband med att de andra tävlingarna dragit i gång. (Från klockan 12?) Jag förstår att man inte vill ha för mycket folk ute på det partiet längs banan av säkerhetsskäl och det gjorde mig inget alls att jag kanske skulle slippa den de sista varven.

Dagsljus! 7:06 dag 2

Andra gången i varvningen var jag betydligt snabbare än första. Jag började bli lite stressad över tidsgränsen och ville inte ödsla tid i onödan. Bytte inte strumpor/skor och glömde fylla mina flaskor med sportdryck! ;-) Hade dock kvar ganska mycket efter att ha fyllt dem på vätskekontrollen som var ganska sent längs banan och jag hade i alla fall kommit ihåg att fylla min extraflaska med Coca-Cola så det fick funka när jag insåg att jag hade glömt på väg bort från kontrollen. Jag hade fortfarande inga problem att äta men hade för mycket negativa tankar att brottas med för att uppskatta det. På ÄBU hade jag svårt att få i mig energi under loppet på grund av illamående. Under Kullamannen var jag restriktiv med att stoppa i mig en massa energiprodukter och försökte hålla mig till främst "riktig mat" (vet inte om tex. Snickers kvalar in som "riktig mat" i och för sig). Det verkade funka fint med energiintaget den här gången i alla fall.

Det andra hela varvet var miserabelt. Humöret var i botten och i perioder flödade tårarna hejdlöst.
Det blev geggigare och geggigare längs banan. Jag hade ju plockat upp mina stavar i Mölle inför första varvet men använde dem knappt det varvet. Nu var jag glad att jag hade dem. Under lördagen var det flera andra tävlingar som startade; "Dubbel-döden" (44 km), "Dödens zon" (22 km) och "Svart bana" (13 km). Hade inte koll på när de startade då men såg nu i efterhand att de hade vågstarter från klockan 12 fram till 13:20.

Gegga när det är platt och ljust är väl sin sak...

Snart var det mycket folk ute på banan. Jag var tacksam för stavarna när jag såg hur vissa fick kämpa för att hålla sig kvar på banan. Jag ville inte vara i vägen för snabba löpare och på sina ställen blev det lite stressigt att hålla koll bakåt. Alla som passerade var dock väldigt schyssta och många gav peppande kommentarer. Exempel på opeppande kommentarer var "Nu är det inte långt kvar" som löpare och åskådare som trodde att man var ute på sitt sista varv kunde säga. Då var det svårt att hålla tårarna inne och humöret uppe. "Jo. Det är jävligt långt kvar! Jag har ett varv kvar efter det här...."

Det var så jävla synd om mig. Positivt tänkande my ass!
Det var inte alls kul att hålla höger in i varvningsfållan vid hotellet.

På vägen ner till varvningen blev jag omsprungen av Sweden Runners-Marcus. Vi sprang ett långpass tillsammans för ett tag sen och då pratade han om att han brukade säga hejdå till saker längs banan på sista varvet på varvlopp och han påminde mig om det när han sprang förbi och jag beklagade mig över att ha ett varv kvar.

Dropbags utanför hotellet

I varvningen inför sista varvet träffade jag både Adams pappa och Oskar. Oskar gav några tips om kläder. Jag hade inte frusit något hittills men nu skulle det snart bli mörkt igen och det skulle regna ganska mycket enligt prognosen. Jag var lite skeptisk till regnjackan men efter konsultation med Oskar tog jag på mig regnjackan oknäppt utanpå min vanliga vindjacka, ryggsäck och allt för att kunna ta av den lätt om jag blev för varm. Pannlampa på och ut på banan igen.

Det var en rätt sjuk känsla att ge sig ut på sista varvet, yeay!, och samtidigt veta att man skulle ha att göra över fem timmar till. Oskars mamma, Tina, gick med mig en liten bit ut på första varvet innan jag var ensam igen. Men nu var jag ganska säker på att det skulle gå vägen om det inte skulle hända något helt oförutsett. Jag hade haft mina värsta svackor av sömnighet i början på varven och funderade på om det var "matkoma" som slagit på efter ätandet i kontrollen. Jag försökte kompensera för det genom att få i mig lite energi i början på varvet och tröttheten var inte alls så påtaglig då.

Första varvet efter Mölle hade jag haft med stavarna men ganska snabbt lagt ner dem för att inte ta upp dem igen. På andra varvet använde jag dem desto mer när det hade börjat vara väldigt halt och geggigt på många ställen. Jag förstod inte hur löparna på de kortare sträckorna klarade sig utan stavar. (Och vissa såg knappt ut att göra det heller...) På sista varvet använde jag stavarna mycket.

Jag hade tagit fasta på Marcus tips och sa hejdå till alla jobbiga partier på banan. Hejdå leriga utförsbacke, hejdå min sovplats från förra natten, hejdå stenarna, hejdå Håkull. Nu kom jag ihåg den där tacksamheten, som jag måste försöka påminna mig om ibland, över att överhuvudtaget ha den fysiska kapaciteten att kunna genomföra ett sånt här "projekt". Hur stor andel av Sveriges befolkning hade tagit sig runt ens ett varv på banan? I min umgängeskrets? - De flesta! :)

Jag minns inte riktigt var och hur men under sista varvet fick jag lite sällskap. Vi var en grupp av 100 miles löpare som sprang (tog oss framåt) i ett likvärdigt tempo. Jag fick lite ny energi och försökte ta mig framåt lite snabbare för att inte dra ut på plågan ännu mer...Nu var banan dock tuffare än någonsin. Det hade blivit mörkt igen och det kraftiga regnandet och alla som sprungit längs banan hade satt sina spår. Det var läskigt att försöka ta sig nerför hala, leriga och steniga backar och jag var rädd att halka till och slå mig illa. Det hade varit så snopet att behöva bryta pga av en skada nu. Jag gillar verkligen utförslöpning i vanliga fall men det här var inte kul någonstans. Jag satte mig på rumpan några gånger men lyckades undvika några allvarligare incidenter än sänkt självförtroende...;-)

En av killarna som jag höll mest jämnt tempo med var dansk och han verkade orolig över att vi inte skulle hinna runt i tid. (I efterhand tror jag att han kanske trodde att cut-off tiden fortfarande var 21:00 trots att starten blivit senarelagd en timme.) Nu vågade jag räkna lite igen och enligt mina överslag skulle det vara goda marginaler till 36-timmars gränsen och jag kände mig för första gången under loppet ganska lugn och säker på att det skulle gå vägen.

I mörkret och geggan kändes alla sträckor ännu längre än de gjort tidigare. Mitt nya, mer positiva, mindset resulterade i att jag underskattade avstånden och sprang och väntade på mina olika referensställen längs banan i en halv evighet. Haha. När man kom fram till vätskestationen visste jag att det inte var mer än ungefär 7 km kvar, men det kändes som om den där vätskestationen aldrig skulle dyka upp. Äntligen! Jag struntade i att fylla flaskorna den här gången utan ville bara komma vidare.

Det var så skönt att komma upp till fyren sista gången. Precis som första natten var den igång och spred ett magiskt ljussken över hela området. Det allra bästa med att komma upp till fyren var att det stod ett gäng funktionärer där och hänvisade oss ut på Skåneleden en annan väg än ner för den branta stenklättringen. Den var stängd nu på grund av olycksrisken. Den hade inte varit lika kul att ta sig ner där som det brukar vara på våra vanliga utflykter på Kullaberg ens i dagsljus och det var väldigt skönt att slippa utsätta sig för det i mörker och regn med ännu fler mil i benen.

Fyren lyste upp hela området

På sista varvet hade vi avverkat några partier i ett lite snabbare tempo. Dansken tryckte på riktigt bra ett stund (i våra mått mätt) och en tag trodde jag att jag skulle få släppa honom. Men nu började han bli väldigt trött och stannade flera gånger för att trycka i sig energi. Efter fyren kom vi ifatt de två andra löparna som vi sprungit med en stund tidigare. De höll på att byta batterier i en pannlampa. Strax efter sprang vi förbi ett annat par som också stannat till. Det var väldigt skönt att inte känna sig helt ensam ute på varvet.

Jag kände mig piggare än på länge nu när slutet var så nära. Jag försökte peppa dansken att det inte var långt kvar men hade ingen lust att slå av på tempot utan snarare tvärtom. Hemlängtan var väldigt påtaglig nu. Det var så fint när vi såg ljusen nere från Mölle på avstånd. Snart, snart skulle det vara över! Bara några backar till. Jaja, kanske några fler än jag mindes men det fick ju gå. När jag kom ut på parkeringen innan sista klättringen ner såg jag Tina och vi bytte några snabba ord innan jag sprang vidare.

Sista biten in i mål fanns det ingen anledning att spara sig utan jag körde, något som i alla fall kändes som en, långspurt in i mål. (Tyvärr hade min klocka laddat ur på väg ner från fyren så jag kan inte bjuda på några kilometertider från "spurten"...;-)) Kroppen kändes i alla fall förvånansvärt pigg och det var så jäkla skönt att springa sista vägen på asfalten upp mot målet. Äntligen skulle jag inte behöva hålla höger in i varvningsfållan utan få springa rakt fram!

Direkt när jag kommit i mål såg jag Tina en bit bort. Hon verkade förvånad över att se mig och en liten stund senare såg jag Adam och hans pappa komma. GPS:en hade tydligen inte stämt så bra så de hade inte koll på att jag redan var i mål. Haha, vilket välkomnande efter över 34,5 timmes löpning...;-)

We did it!

Efter lite fotograferande och eftersnack gick vi in på hotellet så jag fick min finisher-ring. Sen tog jag en mugg buljong med mig och gick för att byta om till torra kläder och skor. Jag är fortfarande imponerad över att att jag lyckades tvätta av mina fötter i handfatet på handikapptoaletten! Det klarar jag knappt i vanliga fall. Mina fötter såg dock inte fina ut. De var svullna och stortånaglarna var helt mosade. Det var grymt skönt att ta på ett par mjuka ullsockor och mina vivo barefoot-kängor.

När vi satt och eftersnackade medan jag åt hörde jag "Kullamannen", aka Per Sjögren, en av Kullamannens upphovsmän, prata om hur många som hade brutit. Nästan 70%. Jäklar. Det var ännu ett kvitto på att det faktiskt hade varit tufft och att jag borde vara väldigt nöjd med att ha tagit mig i mål även om det tog en halv oändlighet.


Två filmer och ett citat från Kullamannen själv får avsluta det här ultralånga inlägget:

 
"Tack alla löpare! Det är alltid en högtid för oss när 2000 löpare, från nära och avlägsna platser runt om i världen, söker sig mot det lilla berget på Skånes västra kust, till berget som vi älskar. Tävlingen är alltid väldigt utmanande, men i år kom vädret in som en brutal skoningslös extra motståndare. Iskalla vindar från havet och ihållande regn ökade kyleffekten dramatiskt. Stigarna mättades med vatten och skapade en yta av lera på flera partier. Det blev hårt. Mycket hårt.

Vi såg tårar, vi såg blod, men vi såg även stor kamplust, stolthet, skratt och glädje direkt från hjärtat. Men är inte kampen det vi alla gillar? Vem minns den lätta dagen? Vi läste ett uttalande från en löpare på Instagram som vi verkligen gillade –”When you're in it, you think its madness! Afterwards you want more”.

2019 års lopp kommer att gå till historien som ett riktigt Kullaman-år. Tack alla för att ni kom hit och kämpade mot både berg och väder med stora hjärtan!"

Varför Vasan??
År efter år har Vasaloppet blivit fiasko för mig. Jag har väggat, haft dåliga skidor, brutit stavar och bindningar. Undra på att det inte är något jag ser fram emot. Hur mycket jag än försöker intala mig själv att Vasan inte är viktigt och bara ett av många lopp så är det ju ändå det lopp som man blir mest nervös över, mest glad eller mest besviken över. Vasaloppet betyder mycket, för alla som åker och för sporten jag älskar!

Dax för nytt inlägg och en racereport från helgens rullskidtävlingar i helgen! Det var längesen man tävlade nu, sprungit en virtuell tävling men blir inte riktigt samma sak även om det var roligt och gav lite extra pepp! Annars var Vasaloppet den senaste!

Då var det dax för ett nytt kapitel, typ. Idag avslutade jag mitt jobb på Johns Sport i Mora och påbörjade därmed min långsemester som varar tillsvidare. Har en del planer om vad jag ska sysselsätta mig med framöver. Under våren har jag bl.a vikarierat som idrottslärare på en låg- och mellanstadieskola. Kanske lite mer av det? Vill också hinna med att försöka utveckla mitt företag mer med rullskidgrupper, vinterläger m.m. Framförallt vill jag kunna styra min tid mer så att jag kan kombinera träning, familj och jobb så bra som möjligt .(Högsäsongerna på Johns sammanfaller typ med när jag behöver vara ledig för att kunna tävla och hälsa på familjen i Skåne.) Det känns lite vemodigt, läskigt att släppa en trygghet och ändra vanor men också spännande och roligt!

Semestern kommer i alla fall börja med en tripp ner till Skåne där vi kommer bli ett par veckor och semestra. Lilo ska få träffa far-och morföräldrar och kusinerna. Vi ska träffa alla skånekompisar. Den 18:e ska vi springa en tävling som arrangeras av Kullamannen-mannen Per Sjögren. Sträcka - oklar, mellan 40-50 km, krona/klave avgör på tävlingsdag. Deltagaravgift - en flaska östeuropeisk sprit, tips? Oskar ska också vara med så blir roligt att träffa honom. Veckan efter ska vi ner till honom och Tina i Ramsåsa och träna Ski Team Skånes ungdomsgrupp en dag.

Vi börjar där! Mer på bloggen kommer framöver. Vill tacka Johns Sport för de åren jag varit där! <3

När Lilo får bestämma utstyrsel!

Välkommen till terminsstart för rullskidträning med XC Mora!

Inled träningen i höst på bästa sätt: Lär dig åka rullskidor med XC Mora!

Ja! Äntligen kör vi igen! Den 14-17 januari kommer XC Mora arrangera ett vinterläger i Orsa Grönklitt. Vi kallar det just "vinterläger" eftersom det inte är tänkt som ett klassiskt "Vasaloppsläger" där fokus ofta tenderar bli att få så många träningstimmar som möjligt och att äta mycket pasta. Om du vill komma till vintern i Dalarna, koppla av, åka längdskidor, bo mysigt, äta gott (kanske laga mat över öppen eld?) är detta rätt läger för dig! 

Boende:
Vi kommer bo i Fryksås som är högt beläget och ligger ett par kilometer från Orsa Grönklitt. Boendet heter Fryksås Sviten och lilla sviten. Fryksås Sviten består av 3 sovrum samt ett loft med 3 sängar (totalt 10 bäddar), storkök och storstuga med öppen spis, 2 badrum, bastu och jacuzzi. Sviten har även stor altan med vacker utsikt mot Orsa sjön och Siljan. Lilla sviten är är i grunden ett härbre som är renoverat och ombyggt till en modern timmerstuga med 6 bäddar fördelat på 3 rum.

Mer info om boendet och fler bilder finns här. 

Mat
Varje morgon serverar vi en stor frukostbuffé i stugan. Lunch och middag kommer vi antingen äta tillsammans i stugan eller på någon av restauranterna i trakten. Måltiderna vi äter i stugan är hemlagade och vegetariska. Frukost och måltider i stugan ingår i priset medan de luncher (2-3 st) som äts på restaurant bekostas av deltagarna.

Ett läger för alla!
Tanken är att man ska kunna skräddarsy lägret lite hur man själv vill. Är man en inbiten tekniknörd och främst av allt vill utveckla sig som längdskidåkare finns det alla möjligheter att bli filmad några extra gånger och prata teknik in mot småtimmarna. Om man hellre vill skippa ett längdpass och åka långfärdskridskor på Rädsjön/Orsasjön går det lika bra. Utöver att åka längdskidor på några av våra favoritplatser i Moratrakten (beroende på snötillgång) kommer vi också erbjuda andra (valfria) aktiviteter; långfärdskridskor, pannlampslöpning, en liten täljkurs, föreläsning om träning/skidor/valla.

Orsa Grönklitt

Norra Garberg

Vasaloppsspåret

Preliminärt schema
Tors:
Tid för inkvartering meddelas senare
15:00 Klassisk teknik - "kom igång" (balans, lek och teknik)
18:00 Middag 
20:00 Genomgång av upplägget för lägret och skidteknik i teorin 

Fredag
07:00 Morgonjogg i Fryksås
08:00 Frukost
10:00 Klassisk teknik - de olika växlarna + filmning
12:00 Lunch på Ugglan och Björnen alt Smidgården
14:00 Intervallpass klassiskt eller långfärdsskridskor på Rädsjön/Orsasjön
18:00 Middag
20:00 Videoanalys av dagens åkning och tekniksnack

Lördag:
08:00 Frukost
10:00 Klassisk teknik - gemensam inledning sen åkning individuellt/par med tränare
13:00 Lunch 
14:00 Skejtteknik för de som vill (fri åkning för övriga)
15:00 Klassisk teknik för de som inte kört skejtteknik
18:00 Matlagning utomhus (om vädret tillåter) på murikka/öppen eld.
20:00 Prova på att tälja 

Söndag: 
07:00 Stretching och lätt styrketräning med kroppen 
08:00 Frukost
10:00 Distanspass i Vasaloppsspåret (om vädret tillåter) och finjustering av teknik
13:00 Lunch och hemfärd

Pris för lägret: 4500 kr 
(Deltagarna betalar spårkort och måltider som äts på restaurant själva.)

Anmälan:
För att anmäla dig skicka ett mejl till kontakt@fiaochadam.se 
Ange följande: namn, adress, telefonnummer och personnummer.
Ange också om du har några speciella matpreferenser, om du vill bo tillsammans med någon speciell och dina tidigare erfarenheter av längdskidor samt vad du vill få ut av lägret. 

Ex: Jag tål inte gluten. Vill gärna bo tillsammans med min sambo Gustav Gustavsson. Jag har åkt längdskidor ett par gånger tidigare men känner att jag skulle vilja utveckla min stakteknik lite extra och prova på skejt!

OBS: 
Vid anmälan ska halva lägeravgiften betalas (2125kr).
Via swish: 0768 728400
Banköverföring till konto: 5620 1010696 (SEB)
Eller om du önskar faktura

Vid inställt läger betalas hela beloppet tillbaka.

Kommentarer från deltagarna från tidigare läger:

"Bra blandning och fruktansvärt kul och lärorikt"

"Positiva och peppande. Mycket feedback från ledare. Man kände sig sedd. Bra engagemang och närvaro. Tydligt att ni satte deltagarna i första hand! :)"

"Superbra - verkligen! Väldigt förtroendeingivande och kunniga!"

"Behåll det personliga bemötandet, allt har varit perfekt, extremt nöjd!"

Den 4:e november övergår XC Moras rullskidträning till skidåkning på snö! Vi kör på samma upplägg som under rullskidträningen och träffas en gång veckan och kör intervaller, teknik och balans tillsammans. Platsen kommer variera utifrån snötillgång. Vi kommer köra i snösäkra Orsa Grönklitt och även Hemus och Vasaloppspåret när det kommit snö där.

Passen är upplagda så att alla med någorlunda skidvana kan vara med. Fokus kommer alltid vara på intervallerna som kommer variera från korta till långa och platta till backiga! Men under passen kommer vi också köra en del balans och teknik.

Vi kommer köra varje onsdag. Preliminär tid 18:00.

Pris 4 nov till 16:e dec: 699kr 
(Går att ta på friskvårdsbidraget.)

Första passet är ett gratis prova på pass, kolla gärna in evenemanget på Facebook! 
Har man inte möjlighet att komma så går det bra att prova på vilken gång som helst, hör av dig innan bara.

Om en vecka den 12:e januari drar längdskidgruppen igång igen! En gång i veckan (varje onsdag) kör vi intervallträning på antingen Hemus, i Vasaloppsspåret eller i Orsa Grönklitt. Passet är anpassat så att alla med någorlunda skidvana kan vara med. I passet ingår också teknik och balans men fokuset ligger alltid på intervallerna! 

Terminen sträcker sig mellan den 12:e jan till den 31:e mars. 
Pris för hela terminen är 1100kr  eller 125 kr per gång. 

Anmälan till första passet går till genom att kryssa i "kommer" på facebookevenemanget i länken: https://www.facebook.com/events/453804542693178/

Äntligen börjar skatetåkningen ta fart i Sverige! :D På grund av Vasaloppshetsen som vi har här i Sverige har den klassiska skidåkning blivit dominant här. Det har nästan bara varit tävlingsåkare som kört skate tidigare. Kommer man ner i Europa ser det inte likadant ut. Där är skatetåkningen lika stor som den klassiska. Och nu får man väl säga att mycket tack vare Vasaloppet och nattvasan har motionären upptäckt skateåkningen här!